Det som göms i tö...

Allt kött är hö, heter det i det krassa ordstävet. All skit är hösilage, säger jag, lite mer socialrealistiskt. Mockning i mars är en vedermöda värd namnet. Och kanske också en vädermöda. Plusgraderna smälter snön och alla hästblaffor kommer fram och säger unisont: här kan vi ju inte ligga!

Fram med spadar men inte skottkärror. Det är för lite luft, för mycket snö, för blött, för tungt, för... Nä en gammal trasig balja får duga som avföringsämbar. Den går att bära och att dra. Måste rensa en plätt till att börja med. Och sedan två plättar osv. Hästar gillar inte att äta sitt fermenterade gräs med bajssmak. Ändå har de en stark fäbless att putta iväg sin lilla vålm från en skitfri yta rakt in i en icke-skit fri. Ner med mulen och så buff buff. Inte så smart skulle antropocentrisk vän av rent matbord säga. Men de har väl sina bruntiga skäl, antar jag.

Voffö gör di på detta viset? Bajsar eller kissar i sin egen mat vill säga? Är det avklippta gräset en alltför underlig konstruktion jämfört med det naturliga på rot?