That is not dead which can eternal lie, And with strange aeons even death may die

Litteratur som behandlar människans skeva förhållanden till de andra djuren finns det gott om. Ett av de senaste tillskotten i bokfloden är Jonathan Safran Foers ”Äta djur”. Det är en lättläst och pedagogisk bok som belyser människornas underliga agerande utan att vara uppenbart dömande. En människa som äter djur tar förmodligen illa upp ändå. Sen har vi klassikern i sammanhanget: ”Djurens Frigörelse” av Peter Singer. Den behöver ingen närmare presentation. Värd att nämnas är även Bibeln, som med genomgående ironi ifrågasätter människans vidskepligt grundade argument för världsherravälde. Egendomligt nog har den ofta missuppfattats, men den som djupstuderar texten kan inte undgå att inse att författarens kärlek till liknelser omfattar verket i sin helhet

En annan mäktig allegori över människans ondska är Necronomicon skriven på 700-talet e.kr. av den galne poeten Abdul Alhazred. Verket behandlar bland mycket annat ”the old ones”- en tydlig metafor för människan som jordens självutnämnda härskare. I citaten nedan målar Alhazred en bild av människans alienation från resten av naturen, på samma gång som hon är allestädes närvarande. Jag vidlägger en förklaring för de mindre belästa:

”By Their smell can men sometimes know them near, but of Their semblance can no man know.”

Rådjuret kan känna lukten av jägaren, men han ger sig inte till känna annat än genom den dödande kulan.

”They bend the forest and crush the city, yet may not forest or city behold the hand that smites. Kadath in the cold waste hath known Them, and what man knows Kadath?”

Grisen (Kadath) i djurfabriken kommer i kontakt med sin baneman, men enbart sin baneman. Vem känner grisen?

”Their hand is at your throats, yet ye see Them not; and Their habitation is even one with your guarded threshold.”

De få kvarvarande fria djurens habitat blir överallt kringskurna av människans ingrepp som sker inte på lika villkor utan genom de verktyg hon använder sig av för att kuva naturen.

Ett tydligt bevis på Necronomicons sprängkraft är att det inte längre finns något känt exemplar av boken i sin helhet. Den utgjorde ett alltför stort hot och bannlystes redan 1232 av påven Gregorius IX.

Den enda sentida litteratur som tål att jämföras med detta mästerverk är de likaledes förskingrade och bannlysta tidiga utgåvorna av Djurkalendern. Under några år i början av 1530-talet utkom förenadedjur (då under namnet unitaanimalia) i samarbete med Francois Rabelais med en mindre upplaga av Diarium Animalia som i all hemlighet cirkulerade bland dåtidens intellektuella. Redan då motarbetade man ihärdigt den rådande antropocentrismen och det är ett välkänt faktum att Nicolaus Copernicus lät sig inspireras av Diarium när han utarbetade sin på den tiden extremt radikala Revolutionibus som inte bara hävdade att människan inte alls är alltings mått, utan även att jorden inte är universums centrum. I ett sedan länge försvunnet förord till Revolutionibus skriver Copernicus (översatt till modern svenska): Precis som vårt klot är en del av den celesta evigheten och icke alls utmärker sig i guds oändliga skapelse är också mannen endast en liten del av vår nådiga natur och icke alls utmärkande bland de andra bestarna.