Noskärlek när den är som allra bäst

Det börjar mörkna över gården. Mularna har fått sin kvällsmat. Spridit ut höet över markerna så de kan leta efter sin mat. Nabopolassar kommer fram och stryker sig mot mig. Jag för min mun mot hans mule och blåser in min andedräkt i hans luktkanaler. Pipifaxen springer fram. Busar som vanligt. Myser först. Biter sen när jag inte är beredd. Alltid lika full i bus. Kornelia står som ett tryggt träd…urmodern och ledaren för flocken.

Går in i huset och sätter igång en eld. Visslar och alla kissarna kommer från flera olika håll i huset. De vet vad det är som gäller. Det är dags för mat. Sprider ut maten över ett stort område ute i trädgården så kissarna får leta efter sin mat. Sedan går jag in.

Vovvarna möter mig och viftar på svansen. När jag tittar på dom så känner jag sådan kärlek. Hela jag ler. Vad är det som gör att jag känner så varmt för de här nosarna? Inte alls samma kärlek till människodjuren…där är jag alltid rädd för att bli lämnad…att bli bortgjord…eller bli utslängd…eller bortglömd…eller utskälld….eller idiotförklarad. Med de ickemänskliga djuren kan jag bara vara den jag är. De begär inte att jag ska vara på ett speciellt sätt. De vill bara ha kärlek.

När jag tittar på vovvarna blir jag alldeles varm. Gör i ordning mat till raringarna. Beb vaktar sin mat. Eli får inte gå förbi honom. Hon börjar yla. Jag måste gå dit och hämta Elis mat så hon kan äta i ett annat rum. Beb vill äga allt. Svårt det där med ägande…och avstånd. Vad har de för spel för sig?

Nu börjar det bli varmt i huset. Det brinner i kakelugnen och i vedspisen. Går mot sängen. Där ligger vovvarna. Kryper ner under täcket. Beb kommer mot mig. Visar att han ska under täcket. Lägga sig nära…intill...ligga sked. Eli lägger sig i knävecken. En kisse kommer….Snökis…jamar och har sig…vill ligga nära…en kisse till kommer….Vinter…vackraste raringen….försiktigt letar hon en plats bland alla jordlingar. Inte för nära hunddjuren…utan försiktigt går hon mot människodjurens bröst. Vi ligger alla som en hög av kärlek och värme.

Noskärlek när den är som allra bäst. Vi somnar och snarkar i kapp tills vi väcks av Snökis orosjamande på morgonkvisten. Då är det dags att gå upp och släppa ut Snökis och börja en ny dag med förenadedjur. Eller också gå och lägga sig igen och krypa ner intill alla raringar.